Spirou fyller 75

En av mina verkliga hjältar i seriernas värld såg för första gången dagens ljus 1938 och firar sålunda 75-årsjubileum i år. Det borde verkligen firas, men frågan är hur mycket serpentiner svenska Egmont tycker det är värt. I min barndom var Spirou både välkänd och flitigt läst men jag har en känsla av att populariteten inte riktigt hållit i sig.

Kanske för att serien inte ägts av en specifik tecknare utan varit förlaget Dupuis egendom. De har varit mer intresserade av att pumpa ut nya produkter utan att intressera sig nämnvärt för seriens själ eller konstnärliga kvalitet och då skrämmer man bort sina läsare.

För min egen del är de enda riktiga Spirouäventyren de som ritades av geniet André Franquin under 50- och 60-talen.

Copyright: Editions Dupuis

Franquin älskade varken piccolopojken Spirou eller hans bäste vän Nicke, men bestämde sig snabbt för att ge dem ett helt eget universum befolkat av färgstarka bifigurer som kunde liva upp tillställningen.

Snabbt skapades den excentriske greve Champignac, vars halsbrytande experiment ofta sätter skräck i den närliggande staden med samma namn. Från djungeln hämtades Marsupilami, världens mest bångstyriga djur med ett smittande skratt, ett vasst temperament och en ordentlig slagkraft i sin nio meter långa svans.

Min personliga favorit är ändå den ärtiga och ostoppbara Sickan - en kvinnlig journalist som är modig, ärelysten, driven och nästan alltid steget före sina manliga kollegor. Med tanke på att kvinnliga figurer var närmast förbjudna i 50-talets serier - såvida de inte var löjeväckande små tanter - framstår Sickan idag som en närmast ninjafeministisk förebild som kan det mesta och aldrig står handfallen eller rådlös.

Som liten uppfattade jag Spirou som en realistisk serie - och det är den väl inom sina egna ramar - men när jag läst om äventyren i vuxen ålder förvånas och förtjusas jag av hur absurd Franquin tillåter sig vara. Han landar de mest långsökta och osannolika intriger och får dem att kännas fullt godtagbara och tänkbara.

Inte ens när han släpar in en livs levande dinosaurie som genom ett marsupilamirelaterat missöde råkar växa sig gigantisk över en natt känns det som om serien skulle spränga sina egna ramar. Imponerande.

När Franquin lämnade ifrån sig serien 1968 och gick vidare mot nya artistiska mål med figurer han skapat helt själv anställde förlaget helt sonika nya seriemakare varpå Spirou föll ihop som en sufflé. Alla intressanta bifigurer försvann liksom hjärtat och empatin. Helt plötsligt kändes det helt ointressant hur Spirou och Nicke skulle klara sig. Man tyckte att de lika gärna kunde hållas hemma eller flytta till något hälsohem.

Värst av allt i Spirouindustrin är de vedervärdiga albumen om Spirou som barn. Flåsiga, äppelkäcka och riktigt gubbsjuka låter de lill-Spirou ständigt rodna över något slags kvinnlig fägring - intressant med tanke på att den vuxne Spirou i likhet med de flesta seriehjältar inte tycks ha skuggan av något könshormon i kroppen. Skräp är vad det är.

Nej, läs gärna Franquins Spirou istället - utgivna i vackra inbundna utgåvor av Egmont för några år sedan - och försök ha överseende med vissa saker som inte riktigt hållit för tidens tand. Precis som i Tintin finns här ett par riktigt sunkiga porträtt av såväl Afrika som Sydamerika, men kan man se mellan fingrarna med dylikt hör Spirou till det absoluta toppskiktet bland europeisk seriekonst.