Älskade Röster i Radio-TV

Som liten pojke ute i obygden fanns det få saker som var så spännande som framtidens tv-tablåer. Varje vecka hade Motala Tidning en specialbilaga med nästa veckas tv-program och jag skummade utbudet redan som riktigt liten i hopp om att det skulle komma något riktigt spännande i vår lilla dumburk.

Ännu mer spännande var Röster i Radio-TV - en riktig bibel som visste så mycket mer om alla program. Före internet och långt före den acceptans som tv-mediet nått idag kändes Sveriges Radios programtidning sprängfull av kunskap och spänning.

Copyright: Sveriges Radios förlag

Den innehöll också en fläkt från en värld långt bort från min, en värld där tv-program skapades och där de som syntes i rutan fick komma till tals och uppträda som riktiga människor. Det var ohyggligt spännande.

När jag idag ser tillbaka - och ironiskt nog gör tvärtom mot förr och intresserar mig för gårdagens tv-tablåer istället - framstår Röster i Radio-TV som än mer intressant och full av kunskap. Här kan man läsa ut det mesta av ett Sverige i snabb förändring.

För vad Röster i Radio-TV är mest av allt är en knivskarp avgjutning av sin tid, mest för att den är så fullständigt omedveten om att vara det. Artiklarna är skrivna för omedelbar konsumtion, de försöker aldrig vara smarta eller hålla något slags distans till sin omvärld. De vet att de är skrivna för att läsas en eller ett par gånger och sedan kastas bort när nästa veckas nummer kommer.

När jag dykt i arkivet har jag gjort en hisnande resa från sent 1970-tal till sent 80-tal och den totala förändring som sker under ett drygt decennium skulle vara värt en doktorsavhandling. Allt förändras och förkastas - ideal, formgivning, språket - allt raseras och byggs upp på nytt.

Under sjuttiotalet är journalistens jag en mästrande och allvetande ugglan Helge som ska förklara världen och tillvaron för läsaren, som av allt att döma kräver ett pedagogiskt och förenklande tilltal snett från ovan, gärna garnerat med lite humor och en ironisk släng här och där.

Den där gubbiga sjuttiotalsironin är såväl fascinerande som fullständigt outhärdlig. De kvinnor som intervjuas är alla söta och duktiga, medan de män som kommer till tals bemöts med en grabbig inbördes beundran. Särskilt chefer och högt uppsatta män behöver aldrig förklara sig särdeles djupt - man gör en svepande gest med hela handen och antyder att det hela ändå är alldeles för svårt för läsarna att greppa.

Någonstans längs vägen förändras hela landskapet och det glättigt glada åttiotalet tar sin början. Man börjar tala om känslor och om yta - plötsligt får man vara ytlig utan att idiotförklaras. Kvinnorna får större utrymme i tidningen och även om deras utseende och duktighet ännu kommenteras får de åtminstone vettigare frågor än tidigare. Flåsigheten och ironin försvinner alltmer.

Tilltalet är fortfarande enkelt men inte alls lika förenklande. Läsaren blir inte längre skriven saker på näsan. Läsaren tillskrivs inga åsikter eller egenskaper, vilket är befriande.

Insikten om hur annorlunda Sverige och svenskarna var för bara trettio år sedan är närmast bedövande och jag kan inte låta bli att undra hur Röster i Radio-TV skulle sett ut idag om den fått leva vidare. Men när satellitkanalerna vällde in över landet och tv-monopolet bröts klarade man inte att hålla ställningarna.

På bara några år störtdök upplagan och 1994 slogs Röster i Radio-TV ihop med Hänt i veckan och blev Se och Hör. Att min älskade gamla tv-tidning förvandlades till en sådan skvallerblaska känns faktiskt lite hårt och tungt.

Hellre bläddrar jag då tillbaka och minns storhetstiden, då man inte bara annonserade nya säsonger av Razzel och Sköna Söndag utan även allmänbildade sina läsare och fångade samtiden på ett helt mästerligt sätt.