 |
| Screenshot från svt.se |
Redan från början förklarar programledaren Anna Lindman mycket rakt på sak att hon tänker skåda döden i vitögat och att hon i åtta program ska ta upp åtta stycken rädslor människor bär på inför döden. I premiäravsnittet handlade det helt enkelt om vad som händer med ens kropp efter att livet tagit slut.
I min värld har döden alltid funnits. Inte närvarande hela tiden, men ibland kommer den och drabbar och hämtar med sig någon man känner. En släkting eller en vän eller avlägsen bekant, kanske. Döden är aldrig rolig, men i högsta grad en del av livet. Något man måste räkna med och förlika sig med.
Kanske har min uppväxt varit osedvanligt rakt på sak, vad vet jag. Efter första avsnittet får jag en känsla av att Anna Lindman inte helt delat min inställning. Väldigt mycket i programmet handlar nämligen om obehag: obehaget inför att se en grav grävas, obehaget inför att tänka på att ens kropp ska ligga i jorden, obehaget inför att kremeras.
I något skede känns det som att det hela fokuserar så mycket på Anna Lindmans obehag att själva döden hamnar lite i skymundan för alla påträngande känslor.
Men så ser jag de reaktioner som tittarna lagt ut i sociala medier, reaktioner som inte i någon större grad skulle påvisa att tittarna haft samma invändningar som jag. Istället har de flesta sett ett förlösande program där någon äntligen talat om det ingen någonsin talar om.
Döden är kanske ändå så frånvarande och bortträngd från våra moderna liv att även ett program med ett något onödigt uppskruvat tonläge fyller en viktig funktion. Jag själv tittar också gärna vidare på fortsättningen, men hoppas kanske att Anna Lindman får ta ett djupt andetag och kanske förhålla sig något mer avslappnat till sitt ämne i de kommande sju avsnitten.
Döden, döden, döden
SVT2 onsdagkvällar kl 20.30
No comments:
Post a Comment