Julkalendern: Trolltider är bäst

Årets julkalender i tv verkar ha fått tummen upp av de flesta, med rekordmånga visningar på SVT Play exempelvis. Det kan upphovsmännen glädjas åt. Det är få program som nagelfars så noga och bedöms så hårt som just julkalendrar.

De ska innehålla rätt mängd jul, de ska inte vara tramsiga och de ska tåla en riktigt orättvis jämförelse med vad som föll recensenterna på läppen i deras egen barndom.

Men det börjar vara svårt att bedöma de gamla klassiska kalendrarna med de nuvarande. Precis som med humor har tiden en tendens att springa ifrån barnproduktioner som snabbt känns daterade och mossiga.

Den i alla tonarter hyllade Herkules Jonssons Storverk från 1969 är idag mer en fascinerande tidsbild än en fungerande barnserie. Tonfallet är underligt, könsrollerna sneda och det måste finnas hemskt få saker moderna barn kan känna igen och identifiera sig med. Jag har inte själv sett den gamla svartvita kalendern med Teskedsgumman men anar att det är än värre ställt med den.

Desto större lättnad att den mest klassiska av alla julkalendrar - Trolltider från 1979 - faktiskt fungerar fortfarande. Här och där finns egendomliga tidsmarkörer och föråldrad trickfilmning, men på det stora hela kan man ännu njuta av trollens försök att locka tillbaka solen.

Originalkalendern från Sveriges Radios Förlag

Manuset - signerat makalösa Maria och Camilla Gripe - är effektivt och poetiskt. Här finns historier som löper genom hela kalendern samt en mängd bihistorier som vävs in för att hålla handlingen intressant genom tjugofyra avsnitt. Där har många kalendrar fallerat genom åren - det är svårt att hålla intresset vid liv i så många delar.

En sak som hjälper Trolltider mot tidens tand är att huvudpersonerna är troll som bor i små hus i en skogsglänta. De är tidlösa och lite gammaldags, och upplevs som underliga på samma sätt som för publiken då serien var ny.

Men den riktiga styrkan ligger i persongalleriet och det uppfriskande faktum att samtliga roller som driver dramat framåt är kvinnor medan de manliga är tämligen passiva, gammaldags och bakåtsträvande.

Seriens verkliga centrum är den minst sagt mångbottnade Kleva (Eva Rydberg) som varit på turné och blivit nästan världsberömd, bytt namn till Gloria och nu bestämt sig för att komma hem och sätta fart på gläntan. Hon är en ovanlig huvudperson som i och för sig är god, men också krävande, egoistisk, fåfäng, impulsiv och - med sjuttiotalets värderingar i åtanke - närmast hagalen.

Allt detta tillåts hon vara - en trollens egen Pippi Långstrump - utan att någonsin sättas på plats eller få något slags straff för den röra hon ställer till. Kanske lite röra bara kan vara nyttigt ibland?

En annan rivig uppenbarelse är häxan Mara (formidabelt spelad av underbara Lena-Pia Bernhardsson), som är argsint, klåfingrig och hetlevrad, och som gärna lägger sin vårtiga näsa i blöt i det mesta som sker i skogen. Som en Lilla My med trollspö livar hon upp tillställningen, inte minst när hon tvingas i allians med den raktigenom blida och ärkegoda fén Dorabella (Siw Malmkvist).

På slutet lyckas Gripe och Gripe med konststycket att knyta ihop hela säcken och även servera en liten sens moral som smörklick mitt i grötportionen.

Än så länge är Trolltider en förtjusande liten saga för familjer att samlas kring. Den finns på Öppet Arkiv och som DVD-utgåva. Det enda som saknas är att Trolltider-skivan - i tiderna utgiven på Metronome - dyker upp på Spotify.

Missa inte heller inledningssekvensen där den osynlige vätten vandrar genom snön och lämnar spår efter sig. En liten klassiker i sig.



Trolltider, avsnitt 13