02/09/2014

Sist på bollen med Kate Bush

När jag flyttade till Finland 2002 och plötsligt fick en massa fritid bestämde jag mig slutligen för att lyssna in mig på Beatles. Jag hade bara en mycket översiktlig bild över deras karriär men levde i tron att jag gillade det mesta de spelat in och nu var det dags att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig. Jag gick och köpte "Sgt Pepper" och lyssnade på den en hel kväll.

Nästa dag köpte jag "Rubber Soul", "Revolver" och det vita albumet och drabbades helt och fullt av Beatlemania. Ganska exakt fyrtio år efter resten av världen. Viss fördröjning, med andra ord.

Det är ganska typiskt för mitt förhållningssätt till populärkulturens monument. Man ger sig på dem när man är redo. När man mognat. När man är redo att öppna sig till fullo.

Min senast insparkade vidöppna dörr är Kate Bush.

Kate Bush har alltid funnits där. Hennes låtar har alltid spelats. Hon har alltid varit framgångsrik och beundrad och framhållen som en ikon och förebild. Hon har inte direkt legat gömd och glömd under en filt längst in i någon dammig garderob, om vi säger så.

Copyright: EMI Records

Jag gjorde faktiskt ett tappert försök för många år sedan då jag köpte samlingsskivan "The Whole Story" och förväntade mig att himlen skulle öppna sig och att jag skulle falla hals över huvud rakt in i låtskatten. Det gick sådär. Jag fortsatte att gilla låtarna jag redan kände till men klickade inte alls med resten.

Nytt år, nytt försök. Hela den brittiska nöjesindustrin flämtade till inför nyheten att Ms Bush helt plötsligt tänkte ge konserter och då vaknade min nyfikenhet på nytt. Den här gången läste jag in mig på hennes karriär först och började med de låtar jag mest trodde att jag skulle gilla.

Nu föll allt på plats. Rösten, egensinnet, produktionsglädjen, galenskapen, de halsbrytande texterna. Hur uppenbart hon inspirerat en mängd artister jag lyssnat på betydligt längre.

Att sjunga ut sin nyfunna kärlek till Kate Bush känns bara lite pinsamt. Det känns som att ha insett att det är skönt med syre i luften. Som att vid trettioåtta års ålder inse att glass är gott. En stor och viktig upptäckt för mig men alla andra visste redan.

Kanske är jag ändå inte helt sist: helt plötsligt säljer hennes skivor som aldrig förr och i augusti 2014 blev hon den första kvinnliga artist som någonsin haft elva album samtidigt bland de hundra bäst säljande i Storbritannien - åtta av dessa placerade i topp fyrtio.

Och som den älskare jag är av ambitiös galenskap smälter jag som smör inför "Experiment IV" - singeln som specialskrevs för "The Whole Story" och som gick mig totalt förbi den där gången för länge sedan. Historien om forskarna som på militärens order uppfinner musik som kan döda är som en skrämmande liten novell, utsökt gestaltad i videoform med Dawn French som forskaren med samvete och Kate Bush själv som mordiskt övernaturligt väsen.



Kate Bush - Experiment IV

3 comments:

  1. ...och hon regisserade och skrev videon (och nästan alla videorna sedan 1986) själv. En månsidig och begåvad artist, och det är en understatement.

    ReplyDelete
  2. Som en ny Kate Bush beundrare, vilken period av hennes karriär går bäst hemma med dig? Är den dem första åren som den tonåringa Catherine (70-talet), åren när hon tog kontroll för första gången av sitt karriär (åttiotalet), skivor av den vuxna kvinnan innan den långa pausen (nittiotalet) eller producter av den medelålders artisten efter pausen (2000->)?

    För mig jag älskar alla hennes skivor tills the Red Shoes, men för något skäl jag förstår inte (även efter många försök) hennes sista tre album, tyvärr.

    ReplyDelete
  3. Allra allra mest tror jag att jag gillar Kate-i-mitten, från Never For Ever till och med The Sensual World, men jag har hittat favoriter också före och efter det.

    ReplyDelete